Man vet faktiskt inte riktigt när man började lagra whisky på fat. Förmodligen är det först på 1700-talet man så smått började lagra den råa spriten. Från början av 1800-talet finns beskrivningar av whisky som legat "länge" på fat. Det här rörde sig nog snarare om månader än år. Lagstiftning om fatlagring kom först 1915, med "The Immature Spirits Act", när den brittiska regeringen bestämde en minimitid av två år. Året efter förlängdes den till tre år, vilket fortfarande gäller.
Fram till 1946 lagrades den absolut största delen av whisky på fat av europeisk ek, vanligtvis sherryfat. Idag används övervägande amerikansk ek. Detta är en följd av att de amerikanska tunnbindarnas fackförening lyckades driva igenom att Bourbon skulle lagras på nya fat. Efter andra världskriget ökade efterfrågan på whisky, vilket gjorde att man behövde fler fat och gradvis gick man och mer över till de billigare Bourbonfaten.
Första gången man använder det begagnade fatet för lagring av Skotsk eller Irländsk whisky/whiskey kallas det "first fill". För maltwhisky används fatet vanligtvis upp till tre gånger. Den renare och smaklösare grainwhiskyn får oftast hålla till godo med mer välanvända fat.

Enligt den grekiske historikern Herodotos (484 Fk-425 Fk ) använde Mesopotamierna fat av palmträ för transport av vin längs Eufrat. Ekfat tycks ha börjat användas i större skala under det romerska imperiet.
På 1700-talet fraktades i nuvarande Storbritannien omkring en tredjedel av allt gods i träfat. De som tillverkade fat för vätskor som t.ex. öl, cider, tjära, melass o dyl. kallades "wet coopers". De som tillverkade fat för torra produkter såsom mjöl, fisk, frukt och annat, som kan tänkas få plats i en tunna, kallades "dry coopers".
Fatet var alltså från början ett transport- eller lagringskärl för whisky. Inte något man medvetet använde för att förändra spritens karaktär.
Olika träslag har använts vid fattillverkning, men det som har visat sig fungera bäst för lagring och transport av vätskor är ek. Detta beror på ekens förmåga att behålla innehållet. De täta fibrerna gör att man får en minimal förlust av vätska, vilket från början förmodligen var det som gjorde att ek var det material man föredrog. När man senare upptäckte att den råa spriten förändrades gynnsamt i fatet lärde man sig också uppskatta de höga halter av volatila smakämnen som eken gav ifrån sig till spriten. Det är inte alls omöjligt att det var den rikligt förekommande smugglingen av whisky som utvecklade bruket att lagra spriten. När myndigheterna beskattade eller till och med förbjöd tillverkning och försäljning av whisky började den begärliga vätskan fraktas i små tunnor på häst- eller åsnerygg längs undangömda stigar och man kan bara föreställa sig den positivt överraskade slutkonsumenten som upptäckte att den införskaffade smuggelspriten smakade bättre än ...